Russia Watch på Voice of America hade en intressant analys av situationen Ryssland och Syrien i kontext av möjlig blockering av FN:s säkerhetsråds möjligheter att agera i Britain in Suez in 1956 = Russia in Syria in 2012?.
Några uppgifter är värda att kommentera:
"Russia is threatening to veto a United Nations resolution calling for a political transition in Damascus. If Mr. Assad goes, the Kremlin seems to reason, Russia has nothing to gain, and a lot to lose."
In one legacy of 40 years of close ties, the signs are in Arabic and in Russian at an opposition protest outside Syria’s embassy in Moscow. Signs read "The Syrian Media Are Lying" and "Take the Hands of the Security Services Off the Syrian People." On Sunday, the Syrian National Council, the main opposition group, asked Syrian expatriates to demonstrate in front of Russian embassies around the world. Photo: AP/Mikhail Metzel Moscow’s 40-year alliance with Assad family has concrete benefits today: $4 billion in arms contracts for future delivery, $20 billion in gas investments, and Tartus naval station, Russia’s last military base outside the former Soviet Union. On March 4, Russians vote for president. For the next month, Prime Minister Vladimir Putin, the leading candidate, has no interest in alienating a key electoral constituency, Russia’s military-industrial complex. (The real foreign policy votegetter is to keep the beaches of Egypt, Tunisia, Israel and Turkey open for the millions of Russian vacationers who now flee there every winter.)"
Ett praktiskt synsätt är att det viktiga är möjligheterna att förändra Rysslands strategi till att ej blockera beslut. Ryssland befinner sig som statsskicka längre i från diktatur än ex. Kina (hur långt ifrån är jag ej tillräckligt uppdaterad för att våga mig på att tolka) men är ytterst toppstyrt.
En organisation där fler personer, aktörer, partier m.m. påverkar beslut kan ofta vara lite långsammare för att nå beslut liksom förändring men i det ligger också ett bredare stöd och acceptans för var man befinner sig. Det omvända gäller dock också i den långsammare påverkan på förändring i att den bredare påverkan demokratier och platta organisationer har lättare fångar intryck (och ej relevant för den typ av beslut som här avses ofta är mer rörliga om vi så vill snabba i "fraktala" kvalitetsförbättringar i små steg av vad man redan har om än ej stora satsningar).
I extrempunkten av diktatur har vi det helt toppstyrda där diktatorns synsätt kan förändra förutsättningar för en nation blixtsnabbt när en ny möjlighet eller hot (eller irrationell personlig motivering som prestige) upplevs vara verklighet.
De två riktningar detta kan gå kanske för Ryssland indikerar en möjlighet i Putin troligt har mycket stort inflytande på hur Ryssland kommer agera och kan gissningsvis besluta att Säkerhetsrådet ej ska blockera.
För Putin gäller ett antal faktorer som kan påverka inklusive för Ryssland kort- till långsiktiga möjligheter till bra relationer med EU och USA, och Arabvärlden. Riktigt som påpekas i artikeln gäller också mer personliga eller om vi så vill partipolitiska drivkrafter där ett möjligt värde inför valet i att hålla ryska försvarsindustrin nöjd indikerades.
Samma drivkrafter går dock att vända på i andra riktningen. Rörelserna mot demokrati vi sett i Arabvärlden och del av en större global rörelse även utan lika självklart associerat till demokrati (jag menar att kravallerna i London var resultatet av samma rörelse som där realiserades i ett lokalt maximum ytterst otrevligt).
Vill Putin om frågan aktualiseras praktiskt eller i analys ställa sig i en situation där han understryker ett personligt motstånd mot denna globala flöde mot demokrati? Givet protesterna i Ryssland tidigare i år.
Samband och stöd mellan grupper i olika diktaturer tror jag är viktigt. I Arabvärlden finns aktörer som stödjer gamla ej demokratiska regimer såväl som demokrati. I båda grupperna sådana med enorma ekonomiska tillgångar. Värde åt båda hållen mellan demokratirörelser i Ryssland och Arabvärlden kanske finns?
I ett större perspektiv oavsett närheten mellan Syrien och EU i GEO tror jag att både för EU och världen globalt är demokrati i Kina en viktigare säkerhetspolitisk nödvändig målsättning. Kina projiserar redan inflytande i världen med metoder världen ej är van att möta: enormt ekonomiskt inflytande hos en diktatur. Positiv demokratisk utveckling i att protesterna lyckas och når resultat utan stora misslyckanden är viktiga när de nu uppstår för att skapa optimism och mod i Kina, och indikera för regimen att de behöver välja vägen till den rätta vägen demokrati utan att meningslöst vandra över vad som kan riskeras bli ett blodband och det åt båda hållen (jfr ödet för diktatorerna i Rumänien och Libyen).
Värdet av lyckade demokrati-case likt Libyen kan och menar jag absolut bör förstärkas upp ytterligare genom att ge demokrati-kämpar kollektivt erkännande. Det kompenserar den stora kontroll över kollektiv kommunikation diktaturer har där falska kollektiva värderingar får stort inflytande. Möjligheter inkluderar:
- Fler internationella pris, stipendier m.m. från organisationer till personer som protesterar eller gör annat värdefyllt arbete. Jfr Nobels Fredspris (där den kinesiska diktaturens reaktion underströk den säkerhetspolitiska risk i makt-projektion de nu innebär där man kan spekulera att det var "tur" att Norge är olje-rikt emedan ett demokratisk europeiskt land i akut-ekonomisk kris kanske inte vågat att ge priset i konflikt med diktaturen).
- Tydlig uppmärksamhet ofta med tydligt erkännande i media.
Att visa stöd från världens globala "flock" som något större än diktaturen.
Foto:
Kommentera